1. Vem tydliggör mål och kunskapskrav? Framför allt tänker vi att det är lärarens uppgift och ger i dessa fall denne makten att formulera dessa utifrån den egna förståelsen. Här kommer läraren också att betona de delar av målen och kunskapskraven som hen upplever som viktigast och mest effektiva för att skapa engagemang och motivation. Eleverna kan oftast inte ha någon invändning kring detta eftersom deras kunskap kring ämnet som undervisningen ska handla om är för grund för att kunna urskilja ämnets byggstenar, vilket gör att de är utlämnade till lärarens försök att kommunicera målen och kunskapskraven. Det kan alltså se ut som att maktordningen här helt väger över på lärarens  vågskål. Invändningen här handlar om elevernas förståelse. Om inte eleverna förstår vad läraren försöker kommunicera blir maktordningen, om inte helt ändrad åtminstone störd. I ett annat fall kan elevernas låga motivation och ointresse för ämnet också störa maktordningen; dock gäller detta alla delar av undervisningen och så även formativ bedömning, vilket gör att det inte blir intressant att fördjupa sig i detta i den här texten.
2.  I fråga om att synliggöra lärandet kan det i vissa fall handla om ett rent panoptikon, särskilt om vi tänker på användandet av miniwhiteboards som eleverna håller upp med ett skrivet svar på frågan som läraren har ställt. Dock är inte maktutövningen av disciplinär karaktär utan handlar om att få information om ifall undervisningen har lyckats eller ej. Det är heller inte, i det här fallet, av primärt syfte, att sortera eleverna i de som kan och de som ännu inte förstått. Att synliggöra lärandet handlar främst om att locka fram information om elevernas lärande eller frånvaro av lärande. Ibland kan det också handla om att ta reda på elevernas förkunskaper. Men syftet är i bägge fallen tydligt: att få information så att läraren kan forma sin undervisning utefter elevernas behov. Så var hamnar vi i maktfrågan? Helt klart är läraren i maktposition; elevens makt ligger i att vara ärlig med sin förståelse och sina kunskaper, så att möjlighet ges för läraren att utforma undervisningen på bästa sätt.
3. När vi talar om återkoppling här handlar det om lärarens återkoppling till eleven; alltså information om elevens nuläge, om elevens specifika mål och delmål samt om förslag på hur elevens kan erövra steg på vägen mot kunskapsmålen. Här hamnar vi i ett liknande läge som i nyckelstrategi 1 (Tydliggöra mål och kunskapskrav) i fråga om maktperspektivet. Det är läraren, via sitt språk, som försöker kommunicera med eleven. Utan att lyckas med kommunikationen finns ingen makt som kan utövas och läraren behöver alltså vara noggrann med att kontrollera att eleven förstått vad den aktuella återkopplingen innebär. Eleven är utelämnad till lärarens språk, åtminstone så länge inte det finns möjlighet för eleven att fråga eller ha en dialog kring vad återkopplingen innebär.
4. När läraren skapar aktiviteter där eleverna kan utnyttja varandra som lärresurser kan maktbalansen bli osäkrare. I de fall där eleverna arbetar tillsammans med ett gemensamt arbete har läraren kanske ingen insyn i, och därför ingen makt över, på vilket sätt eleverna skapar gemensam förståelse. I ett annat fall kan läraren vara samtalsledare och be olika elever att besvara en annan elevs svar eller att fortsätta på en annan elevs resonemang, vilket alltså innebär mycket större makt för läraren att styra händelserna och ett eventuellt lärande. Syftet och bakgrunden med denna nyckelstrategi är dock att eleverna, genom att behöva förklara eller bedöma andra elevers arbete, själva blir mer medvetna om ämnets skilda kvaliteter, vilket gör att det egna lärandet förtydligas och en större medvetenhet uppnås. Det är alltså en träningssak för eleverna att förstå att de har kompetens att bedöma varandras kunskaper. För läraren handlar det om att på ett respektfullt sätt föra in olika metoder för kamratbedömning och att göra kvaliteterna så pass synliga och förståeliga så att eleverna kan använda dem på ett adekvat sätt. Det innebär alltså att i momentet att strukturera och införa metoder kommer läraren att ha makt, men elevernas makt ökar i och med att de förstår syftet med kamratbedömning. De kommer då att uppleva det som en naturlig del av undervisningen.
5. Den sista nyckelstrategin är, som jag ser det, en fortsättning på den förra. När en elev börjar förstå hur den egna kunskapen byggs upp och hur den kan användas blir utbildningen mer av ett projekt för eleven än för läraren. Här kommer alltså eleven att söka efter egna lärstrategier vilka förhandlas med läraren i en ständig dialog. I ett maktperspektiv är det alltså fortfarande lärarens uppgift att utforma undervisningen på ett så för eleven adekvat sätt som möjligt, men eleven är också medskapare och tar ansvar för att påpeka kommunikationsmissar och andra svårigheter. Vi kan här alltså tala om en någorlunda utjämnad maktbalans, åtminstone mellan lärare och elev i undervisningssituationen.

För det finns ju ett starkt samhälleligt tryck på både lärare och elev, vilket uttrycks i skollag och läroplan. Vi har fortfarande inte makt att lära vad vill eller undervisa om vad vi vill. Beställaren av utbildningen är fortfarande riksdagen, vilka genom olika beslut har gjort avvägningar vad gäller ett framtida samhällsbygge och hur skolan ska passa in i detta.

Men åter till formativ bedömning, i klassrummet, i undervisningen. Hur tänker du på makt? Funderar du ständigt på hur elevinflytandet i läroplanen kan bli mer tydligt i din undervisning? Eller sätter du en ära i att ta det fulla ansvaret för elevernas framgång i sina studier genom att styra alla lärandeaktiviteter? Kan det vara så att det sker en växelverkan, liksom jag tycker mig kunna se här ovan i min beskrivning av maktförhållandena i formativ bedömning?

Kanske är det fruktbart att tänka på undervisning utifrån ett maktperspektiv, kanske inte. Men jag hoppas att du som läser åtminstone har fått tänka en ny tanke. /Victoria